Luftburet

Från ett valfritt säte, låt oss säga 18B, har man på en Boeing 757 uppsikt över inte mindre än fem personer. De till vänster och höger om en på samma rad, samt de tre på sätena på raden framför. Under en flight på dryga åtta timmar hinner man snoka reda på en hel del. Jag tycker att det är gränslöst fascinerande.

Framför mig snett till höger sitter en israelisk hovslagare (!) som förstrött läser i en hovslagarfacktidning (!!). ”What a truck tells you about its owner” (!!!) heter en artikel som hör och häpna handlar om en av hovslagarens släktingar (!!!!) som bor i Nebraska och har en rätt så maffig customized truck. Det är honom som israelen är på väg till för att plåta till karossen på. Får man anta.

Brevid hovslagaren, dvs. rakt framför och snett framåt till vänster från mig sitter två svenska gymnasietjejer som ska till Arizona. De fördriver tiden genom att om vartannat läsa ”Slumdog Millionaire” (ja, båda två!) och leka hängning. (Ni vet när man med hjälp av att chansa på bokstäver ska komma fram till rätt ord innan den man spelar mot har hunnit rita en hängd gubbe, och varje fel gissning medför ett streck närmare döden). Jag tjuvkikar på deras linjerade anteckningsblock och ser två ord med understrukna bokstäver: A n u s och V a g i n a. Ingen har hängts.

Ähum.

Keith Haberman från Ohio, som exakt ser ut som skådespelaren Bill Paxton, har till höger om mig köpt en bok med tvåhundra ”fascinatingly fierce sudokus” som han metodiskt betar sig igenom med en imponerande envishet. Han började resan på nummer 72, nu är han på 116. Bara 84 sudokus kvar Keith! I varje enskild sudoku-rutas övre kant skriver han ner små små små siffror som fortfarande kan vara de rätta som han sedan successivt stryker i takt med att lösningen uppenbarar sig. Min mer systematiskt lagda sida gillar Keith närsynta hängivenhet A LOT.

Till vänster sitter så slutligen en tioårig pojke som nyligen fått glasögon, flyger själv för första gången och spelar det klassiska sällskapsspelet Monopol på sin iPhone. En förälder har skickat med en liten ”State Department USA”-plakett som pojken maniskt fingrar på för att lugna ned sig. En annan förälder har skickat med en rejäl godispåse som pojken plågsamt, nästan pliktskyldigt stoppar i sig en godis ur varannan timme. Vi kommer att hinna landa innan han är klar.

…

Lite senare: På grund av soppatorsk går planet ned för depåstopp i Albany. För undertecknad innebär det två missade connection flights, men också en natt på Hilton i Philadelphia istället för en sovsalsnatt i sovsäck i Albuquerque. Mot poolen! Yay!

En liten introduktionskurs

För den som händelsevis inte redan är fett nere med ökenriggskonceptet kan jag rekommendera följande två introduktionsvideos.





Hittade de på ökenriggsmäklaren John Kejr's hemsida, en av de minst skäggiga/dreadsbestyckade personer jag hittills stött på i Taos med omnejd. Kejr är "New Mexico's leading real estate broker selling earthship homes".











Vilken snubbe!

Välkomna allesammans!

Detta är Ökenriggen, en loggbok för min kommande månad i öknen utanför Taos i New Mexico, USA. Mellan den tredje och tjugoåttonde augusti gör jag tillsammans med en grupp andra intresserade ett internship på ”The Greater World Community”. Vår uppgift är att bygga hus. Eller snarare: Earthships. Därav den hemmasnickrade översättningen och, det medges, långsökta namnet på denna blogg.

Eartships använder däck, flaskor och annat överskottsmaterial som vi lämnar efter oss på våra sophögar som byggstenar i hållbara hus. Genom att utnyttja de termiska egenskaper som återfinns hos tätpackad jord skapas tjocka isolerande väggar som gör att Earthships fixar så gott som alla tänkbara klimat och temperaturer. Husen byggs utifrån hållbarhetspremisser, förbrukar väldigt lite energi, har finurliga lösningar för att ta tillvara regnvatten och hantera gråvatten och konsumerar generellt sett få av jordens ändliga resurser. Enligt Michael Reynolds, den amerikanske arkitekt som uppfunnit konceptet och som bott i Earthships utanför Taos i snart trettio års tid, är Earthships vägen till en ny hållbar mänsklighet/civilisation. Vi får ta och återkomma till den utsagan framöver känner jag.

Augusti består alltså av ett arbetsläger i öknen med ett gäng likasinnade arkitekturintresserade hållbarhetsdårar. På den här bloggen har jag tänkt redogöra för arbetets gång, de resor i New Mexico och Arizona som jag löst planerat in samt delge allmänna reflektioner över det ena och det andra. Hoppas att det låter tillräckligt intressant för att du ska återvända!

Imorrn går flyget till staterna. Jag är nervös.