Jag kommer aldrig att glömma när jag fiskade upp roadmovie-klassikern Easy Rider på VHS-kasett för 69:90:- på Åhlens i Sandviken när jag var sexton. Att se Peter Fonda, Dennis Hopper och Jack Nicholson diskutera hur de minsann ALDRIG (eller ALLTID, för den delen) pratade med oxgrodor mitt i natten, varvat med hisnande motorcykelscener och ett fritt flytande soundtrack, var identitetsformande. Inte så att jag på direkten skaffade en trimmad vespa att varva ur ut till Högbo, utan snarare den sextiotalistiska retrovåg som fick min skivsamling bort från synthens förlovade men ack så gudsförgätna bana. Från body till Byrds.Och den fick den sextonåriga upplagan av mig själv att inse att livet går att leva på fler sätt än de alltför uppenbara.
Under ett parti shuffleboard på Taos nattugglenäste framför andra: The Alley Cantina, gick det häromdan upp för mig att det var här i krokarna som badscenen i Easy Rider är inspelad. Det är efter den scenen som The Byrds ”The Ballad of Easy Rider” från ingenstans rinner ut ur högtalarna. Och det är i samma flod, The Rio Grande, som vi efter varje dag av idogt däckhamrande simmar av oss den värsta solbrännan.
